Det finns en förrädare bland oss.

Här kommer man hem till mamma och pappa och tror att allt är som vanligt. Jag var inte förberedd på något såhär traumatiskt. Tar den sedvanliga promenaden till gödselstacken, och vad hittar jag där? Jag hittar mina gamla vapendragare Stina och Grankisalomo slaktade, stympade och slängda åt frosten. Vem kan stå för sådan grymhet? Jag skrapade ihop de små delarna som kunde räddas och tog in dem i värmen. Jag har inte övergivit dem. Såhär en vecka senare är jag glad att se att de har återhämtat sig bra. De behöver fortfarande omfattande vård, men det är en bra bit på vägen - misströsta icke!

Det är en sorgens dag. 

Såhär åket vi buss i Alingsås

Special needs style!

Glamour är mitt förnamn. Och mitt efternamn.

Att det är tyst på bloggen innebär inte att jag lever ett händelselöst liv, inte alls. Tvärtom händer det en himla massa grejer just nu, jag tror aldrig jag gjort så många olika inspirerande saker på en vecka. Jag har till exempel åkt buss. Jobbat lite. Bakat. Vart ute i metropolen Lidköping, gjort stan osäker och allt sånt där. Trott att jag skulle lyssna på en liten spelning med Promoe men istället insett att han har sjukt tråkig musiksmak som DJ. Ätit choklad. Varit på jobbintervju. Pysslat. Åkt tåg. Ja, nästan mest åkt tåg faktiskt. Ni hör ju helt enkelt varför det är av yttersta vikt att jag har en blogg som jag kan dela med mig av mitt extremt glamourösa liv i.

En gång bakade jag kladdkakemuffns med Ellen. Vi åt upp nästan allihop.

Såhär roligt var det på Promoe. 

Vi försökte få till en enda bild där det INTE såg ut som att vi hade knarkat. Det här var det bästa vi lyckades åstadkomma.

Finn ett fel.

Myste hemma hos Josefin. Inte helt säker på om det är fysiskt möjligt att äta så många lussebullar som vi gjorde. Det kan ha varit en illussion.

Min vän Josefin

Igår fick potatismetropolen Alingsås finbesök. Staden ärades med att min älskade, älskade Josefin kom och hälsade på. För er som inte känner Josefin så tänkte jag presentera henne lite snabbt med en bild, för i skolan lärde vi oss att en bild säger mer än tusen ord.

Jag och Josefin har delat mycket fint genom åren, men det allra finaste vi har som fortfarande lever kvar är den anrika sporten outfit-marathon. Och även här känner jag att en bild säger mer än tusen ord. och hur många ord säger då inte flera bilder? Jag tänkte ta er med på en liten resa från när det hela började och även när 2012 års marathon utspelades.

Man kan se en mängd variationer på teman genom åren. Jag satsade här på en chic partylook medan Josefin körde mer på den då väldigt heta uteliggarstilen. Den första tävlingen anordnades 2007 och därför firas det femårsjubileum i år. 

Lager på lager har alltid varit inne och här ser vi ett väldigt trendigt exempel från 2008 som vi enkelt kan applicera på dagens mode.

Över till 2012. Lattemacciatomamman har aldrig varit hetare! En trevlig BH livar alltid upp stämningen en vanlig tisdag, gärna tillsammans med ett par luftiga byxor i ett härligt mönster. Observera att de tävlande inte, jag repeterar INTE, är tillåtna att se motståndarens tävlingsbidrag förrän under själva bedömningen. Det är väl helt enkelt så att great minds think alike.

Här går vi raskt över till det vi väljer att kalla Finska Vinterkriget. Man kan säga att det var slumpen som förde oss hit,  då vi båda drogs åt pälshållet. Den alltid lika aktuella upprullade fängelsemössan som värmer något oerhört om öronen är även en hit under finska vintersäsongen 2012, precis som 1939 då det begav sig. 

En praktisk outfit som är både stretchig och krigssnygg samtidigt. 

En lista på alla band jag sett; Melissa Horn, Coal Bottom Blues, Flogging Molly och Mora Träsk.

Nu sitter jag här och äter ett par skrynkliga delicatobollar till frukost och är sjukt nöjd över gårdagen. Det var nämligen så att jag var på mitt livs första arenakonsert, och de skyldiga var inga mindre än Sabaton. Och några okända förband som vi inte kände till så vi drack lite öl istället.

När de väl drog igång efter sådär två och en halv timmars förband så var ju helt klart den bästa låten den enda jag kände igen. På andra plats kommer den där som hette nåt med Hills eller Cliffs. Men det är lite som med bio egentligen; det spelar inte så stor roll vad man ser. Man mår så bra ändå. Det är häftigt när musiken fyller hela kroppen.

Sen var det ju helt klart ett plus att pyrotekniken luktade krutrök också.

Okej det spårade lite också

Nunnan och något oidentifierat dött åker Balder.

Så det kan bli.

Eftersom USA är ett så bra och humant land värt att eftersträva på alla punkter bestämde vi oss för att klä ut oss, somliga av oss till döda saker - andra inte, och bege oss iväg på galej. Det svåraste är ju att bestämma sig för vad man ska klä ut sig till -  möjligheterna är ju oändliga! Slutty cop, slutty firefighter, slutty nun, slutty rabbit, slutty whore osv. Det jag letat efter i fyra långa år är ett tillfälle. Ett tillfälle att använda min balklänning igen. Till min stora glädje (och förvåning) passade den fortfarande alldeles utmärkt och därmed var det bestämt; jag skulle vara en vampyr i balklänning med vita linser och huggtänder.

Det låter ju inte som en särskilt svår uppgift att uppfylla de kriterierna, så jag satte igång. Med ens började problemen hopa sig och mörkret låg som en tyngd över mina axlar (kan haft att göra med vintertidens inträde, lite oklarheter på den punkten). För det första var de vita linserna slut, så jag köpte svarta. För det andra så fanns det bara gula vampyrtänder. Så jag köpte dem. När jag väl skulle fästa attiraljerna vid mitt yttre var katastrofen ett faktum. Tänderna vägrade fastna och det här med att sätta i linser är tydligen lättare sagt än gjort. Så det blev inga tänder. Och inga linser. Men det blev ett resultat ändå. Och till dejt denna afton hade jag Slutty Nun som inte blev så slutty trots allt.