En gång till, en gång till, en gång till!

Härmed presenterar jag en liten bildserie jag väljer att kalla "fat baby flying". Den är från när jag hoppade fallskärm på NZ i våras, och utav okänd anledning har mina hjärnceller glömt bort att lägga upp dessa bilder.

 

När jag skulle ut ur planet fattade jag inte att det var min tur så jag bara satt kvar. Därför fick min instruktör skyffla ut mig ur planet, jag hjälpte verkligen inte till över huvud taget utan satt där som en lealös påse chilinötter. Men ut kom vi, sket på mig höll jag på att göra och helt fantastiskt var det! Och nej, jag skriker inte på den första bilden. Jag var för rädd för att få ut ett endaste ljud. Det där är bara en klassisk Håkan-min (ni vet när han är exhalterad för att han ska få säga "kanske en hund" i juldikten).

Så jag tittar på film istället

I början när man är sjuk är det ganska bekvämt. Speciellt om man inte behöver vara själv. Man blir uppassad, det tycks synd om en, man glömmer lätt bort att det finns andra som har det värre och mitt öde är det värsta som hänt mänskligheten. Någonsin.

 

Sen efter en dag eller två så är det inte längre lika synd om en. Nu spyr jag ju inte längre. Jag är knappt som en tom hösäck längre, utan mer som en lösgodispåse där man ätit upp allt godis utom de där äckliga bitarna man köper varje gång. Lite stabilitet, men inte riktigt hundra. Dock sitter jag i huskarantän, för det vore ganska ovänligt av mig att ge mig ut i julshoppingen (som jag hade tänkt idag) och smitta alla såhär bara dagar före jul. Snacka om grinch.

 

Sen börjar man ju undra. Var det den där snön kanske?

Vi tog en tripp till Norge



37 mil tog sex timmar. Åt ena hållet. Åt andra hållet tog det fyra. Vägen dit jobbade vi intensivt efter devisen "det är resan som är målet". Det bunkrades upp med resesnacks, kamerorna plockades fram och det oh-ades och ah-ades över hur fabulöst det var med rimfrost. Vi kände att vi var tvungna att passa på att njuta av våra 15 minus eftersom vi hade sett in i framtiden och sett att det skulle regna dagen efter.

 

Destinationen? Metropolen Jessheim utanför Oslo. Och det jag har att säga för att sammanfatta det hela: det är där det händer. 

 



Meet my new favourite animal!

The Zorse! Något suddig, men helt fantastisk. Nu vet jag vad jag ska googla de närmsta dagarna. Även Zonkey finns i fräcka exemplar. 

Lägesrapport

Idag var det kallt. Jag har fått jobb. Det var lugnt på restaurangen idag. Snoret frös till is i näsan när man andades in. På fredag åker jag till Norge. Snart är det jul. Peace out!

Lutande tornet i Alingsås

Igår skulle vi haft inflyttningsfödelsedagsjulkalas med byggtema. Självklart med stränga krav på utklädnad. Men eftersom jag och Anna inte har några vänner så blev det inte riktigt så. Den lilla tappra skaran som tog sig hit till utkanten av världens utkant bjöds på snacks- och spelkväll istället. Och de som kom allra först (Anton och Jonte) fick vara med om att "dekorera" och bygga, om inte mitt livs första så iallafall snyggaste (läs fulaste), pepparkakshus. Eller pepparkakskyrka med skevt torn med tillhörande Dali-klocka. Som vi kallar den. Men vi får inte glömma att alla är lika mycket värda, hur man än ser ut. Det är trots allt ett väldigt seriöst pepprkakshus med installerad el och allt. Det är även bebott av två mycket seriösa tomtar.

Under kvällen snackades, och åts det, mycket skit. Vi åt kanske västsveriges sämsta pizza och förtärde skumtomtar till förbannelse medan vi spelade Rappakalja. Det som dokumenterades var uppbyggandet och eh, dekorerandet, av pepparkaksbyggnaden. Så se och njut!

Den sidan av huset Anna hade ansvar för.

Och den sidan, eh, någon annan hade ansvar för.

Och Karl-Bertil, icke att förglömma.

Tomtarna är hängda, nejlikorna sitter i apelsinerna, snön är på plats och pepparkakskyrkan är bakad och "dekorerad". Elen är installerad och skumtomtarna myser. Nästan alla julklappar är inhandlade och bara ett fåtal behövs panikinköpas efter noggranna beräkningar dagen innan julafton. Det är liksom ingen sport annars. Den där julstressen som man har hört talas om har jag aldrig känt något av. Hela december månad går jag bara runt och njuter av hur fantastiskt bra jag är på att komma på julklappar, tittar på Sunes Jul och Tomten är far till alla barnen och myser runt i snön (eller snöslasket, jag tar det som bjuds). 

Jag undrar vad det är som gör att folk känner den här mystifika julestressen alla pratar om. Det kanske är de som har väldigt komplicerade familjesituationer där mormor blir sårad om skinkan är felgriljerad och hunden blir kränkt om katten får bättre julklapp. Där tår trampas på om mostrar och fastrar, hästar och farbröder inte lägger exakt lika mycket pengar på julklappar till alla. Eller där det blir dålig stämning om någon i släkten tackar nej till julfirandet eller där pappor och mammor nödvändigtvis måste ha julens alla rätter på julbordet och de där jävla otacksamma barnen inte vill äta den fint syltade syltan eller den härligt doftande brunkålen. Jag vet inte. Men det jag vet är att jag är tacksam över min härliga, avslappnade, okomplicerade, mysiga släkt. Där tanken är den som räknas och myset är det som står i fokus. Och Rudolf då, förstås. 

Och nu, lite bilder.

Det var så fint väder igår så jag kostade på mig en liten promenad.

Jag gick utmed sjön in till centrum för att träffa la familia.

På vägen in till centrum passerade jag en fabulös industrivägg. Tänk om man hade en talang! 

Men den smakade inte som spya.

Nu är det bara att starta nedräkningen! Födelsedagen är över och jag har firat dagen efter med att jobba. Igår efter jobbet åkte jag hem till Anton och Sofias nya lägenhet. Det som ofta händer när man kommer hem till dem är att man bakar, och gårdagen var inget undantag. Som vi alla vet var det ju en födelsedag som skulle firas och en födelsedag som ska firas kräver också sin tårta. Därför tänkte vi snitsa till det lite: vi bakade egen tårtbotten. Turkos tårtbotten. Tänkte vi. Den blev i någon spygröbrun nyans, som säkert skulle kunna kallas charmig på sitt sätt alla är lika mycket värda osv.

Med det sagt så är det alltså 363 dagar kvar tills facebook gör en till dagens populäraste person. 

Och just det. Har jag sagt det? SNÖ!!!!!!

Och jag tänker göra det långsamt.

Nu är jag tillbaka i verkligheten efter allt födelsedagsfluff i helgen. Inledde med att kvällsjobba lite igår på ett julbord och fortsatte starkt idag med att provjobba på turistbyrån i Skövde. Det så himla roligt och jag tyckte det gick bra, så nu är det bara att hålla alla knän och leder på att de tyckte det också. Med sånt där vet man ju aldrig.

Igår var det en fabulös solnedgång som underhöll mig på vägen till Göteborg. Eftersom boken jag läser för tillfället suger så får man hitta något annat, och för tillfället är det att titta på snön samt spela Mahjong - ett närmast beroendeframkallande klassiskt spel.

Jag vet inte vad det är med mig på vintern och med snön. Det är så fint och jag kan bli tårögd bara jag tänker på den. Manligt, jag vet. Men se på den då! Tar någon den ifrån mig dödar jag fan en kattunge.

Genom ett tågfönster. Detta Kinnekulletåg jag spenderat så många timmar på genom livet.

4e december jag är redo för dig.

Eftersom årets högtidsdag nummer ett är annalkandes spenderades helgen i födelsedagens tecken. Just det. Min födelsedag. Jag vet att ni har längtat efter att få fira mig, och det finns en mängd olika sätt. Ett förslag är att ni skickar en oanständig summa pengar till Torsgatan 8. På tisdag, helst. För övrigt är jag född på en tisdag så jag ser det lite som att i år är cirkeln sluten.

Jag har länge undrat vad jag ska göra denna helg då mina föräldrar planerat någon form av överraskning. Jag har försökt luska runt men det är ingen som har varit villig att berätta. Emmpe har till exempel sagt lömska saker som "neeej alltså GUD det är INTE likt dem 8-)" och varit ovanligt benägen att få tag på min mamma de senaste dagarna.

Igår var det alltså dags. Jag blev inskyfflad i bilen och vi började sakta men (o)säkert röra oss mot metropolen Lidköping. Tankarna var många. Jag tänkte att i Lidköping kan man göra två saker; hälsa på farmor och farfar eller gå på bio. Och eftersom farmor och farfar snart skulle till kanarieöarna tänkte jag att det blir nog bio. Döm om min förvåning när vi gick in på mammas jobb. Och möttes av Johan Glans. Som de hade hyrt bara för min skull. Typ. Eller ja, det var vi och ungefär 500 personer till som samlades i gymnasieskolans aula, men ändå. Jag intalade mig att han var där för min skull. Och så mycket som jag skrattade under den timmen har jag inte skrattat sammanlagt under de tre senaste månaderna.

Där trodde jag att överraskningen var slut, men icke. Vi började åka konstiga vägar tillbaka till mamma och pappa och plockade upp diverse folk på vägen och det visar sig att ett helt födelsedagskalas väntade när vi kom tillbaka. Vi blev välkomnade med ett ypperligt utfört dragspelsframträdande med tillhörande sång. Det var alltså här Emmpe kom in i bilden. Inte för att hon kan spela dragspel, men hon var där och hade tillsammans med grannarna dukat fram fin födelsedagsmiddag.

I morse blev jag väckt av de ljuva tonerna till "Lille katt" utförd i en mängd olika tonarter tack vare min fars flerstämmighet. Frukost på sängen serverades och paket öppnades.

Och så lite snö på det. Klart slut. P.S. Josefin fyller år idag också. Grattis!

Det finns en förrädare bland oss.

Här kommer man hem till mamma och pappa och tror att allt är som vanligt. Jag var inte förberedd på något såhär traumatiskt. Tar den sedvanliga promenaden till gödselstacken, och vad hittar jag där? Jag hittar mina gamla vapendragare Stina och Grankisalomo slaktade, stympade och slängda åt frosten. Vem kan stå för sådan grymhet? Jag skrapade ihop de små delarna som kunde räddas och tog in dem i värmen. Jag har inte övergivit dem. Såhär en vecka senare är jag glad att se att de har återhämtat sig bra. De behöver fortfarande omfattande vård, men det är en bra bit på vägen - misströsta icke!

Det är en sorgens dag. 

Såhär åket vi buss i Alingsås

Special needs style!

Glamour är mitt förnamn. Och mitt efternamn.

Att det är tyst på bloggen innebär inte att jag lever ett händelselöst liv, inte alls. Tvärtom händer det en himla massa grejer just nu, jag tror aldrig jag gjort så många olika inspirerande saker på en vecka. Jag har till exempel åkt buss. Jobbat lite. Bakat. Vart ute i metropolen Lidköping, gjort stan osäker och allt sånt där. Trott att jag skulle lyssna på en liten spelning med Promoe men istället insett att han har sjukt tråkig musiksmak som DJ. Ätit choklad. Varit på jobbintervju. Pysslat. Åkt tåg. Ja, nästan mest åkt tåg faktiskt. Ni hör ju helt enkelt varför det är av yttersta vikt att jag har en blogg som jag kan dela med mig av mitt extremt glamourösa liv i.

En gång bakade jag kladdkakemuffns med Ellen. Vi åt upp nästan allihop.

Såhär roligt var det på Promoe. 

Vi försökte få till en enda bild där det INTE såg ut som att vi hade knarkat. Det här var det bästa vi lyckades åstadkomma.

Finn ett fel.

Myste hemma hos Josefin. Inte helt säker på om det är fysiskt möjligt att äta så många lussebullar som vi gjorde. Det kan ha varit en illussion.

Min vän Josefin

Igår fick potatismetropolen Alingsås finbesök. Staden ärades med att min älskade, älskade Josefin kom och hälsade på. För er som inte känner Josefin så tänkte jag presentera henne lite snabbt med en bild, för i skolan lärde vi oss att en bild säger mer än tusen ord.

Jag och Josefin har delat mycket fint genom åren, men det allra finaste vi har som fortfarande lever kvar är den anrika sporten outfit-marathon. Och även här känner jag att en bild säger mer än tusen ord. och hur många ord säger då inte flera bilder? Jag tänkte ta er med på en liten resa från när det hela började och även när 2012 års marathon utspelades.

Man kan se en mängd variationer på teman genom åren. Jag satsade här på en chic partylook medan Josefin körde mer på den då väldigt heta uteliggarstilen. Den första tävlingen anordnades 2007 och därför firas det femårsjubileum i år. 

Lager på lager har alltid varit inne och här ser vi ett väldigt trendigt exempel från 2008 som vi enkelt kan applicera på dagens mode.

Över till 2012. Lattemacciatomamman har aldrig varit hetare! En trevlig BH livar alltid upp stämningen en vanlig tisdag, gärna tillsammans med ett par luftiga byxor i ett härligt mönster. Observera att de tävlande inte, jag repeterar INTE, är tillåtna att se motståndarens tävlingsbidrag förrän under själva bedömningen. Det är väl helt enkelt så att great minds think alike.

Här går vi raskt över till det vi väljer att kalla Finska Vinterkriget. Man kan säga att det var slumpen som förde oss hit,  då vi båda drogs åt pälshållet. Den alltid lika aktuella upprullade fängelsemössan som värmer något oerhört om öronen är även en hit under finska vintersäsongen 2012, precis som 1939 då det begav sig. 

En praktisk outfit som är både stretchig och krigssnygg samtidigt. 

En lista på alla band jag sett; Melissa Horn, Coal Bottom Blues, Flogging Molly och Mora Träsk.

Nu sitter jag här och äter ett par skrynkliga delicatobollar till frukost och är sjukt nöjd över gårdagen. Det var nämligen så att jag var på mitt livs första arenakonsert, och de skyldiga var inga mindre än Sabaton. Och några okända förband som vi inte kände till så vi drack lite öl istället.

När de väl drog igång efter sådär två och en halv timmars förband så var ju helt klart den bästa låten den enda jag kände igen. På andra plats kommer den där som hette nåt med Hills eller Cliffs. Men det är lite som med bio egentligen; det spelar inte så stor roll vad man ser. Man mår så bra ändå. Det är häftigt när musiken fyller hela kroppen.

Sen var det ju helt klart ett plus att pyrotekniken luktade krutrök också.

Okej det spårade lite också

Nunnan och något oidentifierat dött åker Balder.

Så det kan bli.

Eftersom USA är ett så bra och humant land värt att eftersträva på alla punkter bestämde vi oss för att klä ut oss, somliga av oss till döda saker - andra inte, och bege oss iväg på galej. Det svåraste är ju att bestämma sig för vad man ska klä ut sig till -  möjligheterna är ju oändliga! Slutty cop, slutty firefighter, slutty nun, slutty rabbit, slutty whore osv. Det jag letat efter i fyra långa år är ett tillfälle. Ett tillfälle att använda min balklänning igen. Till min stora glädje (och förvåning) passade den fortfarande alldeles utmärkt och därmed var det bestämt; jag skulle vara en vampyr i balklänning med vita linser och huggtänder.

Det låter ju inte som en särskilt svår uppgift att uppfylla de kriterierna, så jag satte igång. Med ens började problemen hopa sig och mörkret låg som en tyngd över mina axlar (kan haft att göra med vintertidens inträde, lite oklarheter på den punkten). För det första var de vita linserna slut, så jag köpte svarta. För det andra så fanns det bara gula vampyrtänder. Så jag köpte dem. När jag väl skulle fästa attiraljerna vid mitt yttre var katastrofen ett faktum. Tänderna vägrade fastna och det här med att sätta i linser är tydligen lättare sagt än gjort. Så det blev inga tänder. Och inga linser. Men det blev ett resultat ändå. Och till dejt denna afton hade jag Slutty Nun som inte blev så slutty trots allt.