I början när man är sjuk är det ganska bekvämt. Speciellt om man inte behöver vara själv. Man blir uppassad, det tycks synd om en, man glömmer lätt bort att det finns andra som har det värre och mitt öde är det värsta som hänt mänskligheten. Någonsin.
Sen efter en dag eller två så är det inte längre lika synd om en. Nu spyr jag ju inte längre. Jag är knappt som en tom hösäck längre, utan mer som en lösgodispåse där man ätit upp allt godis utom de där äckliga bitarna man köper varje gång. Lite stabilitet, men inte riktigt hundra. Dock sitter jag i huskarantän, för det vore ganska ovänligt av mig att ge mig ut i julshoppingen (som jag hade tänkt idag) och smitta alla såhär bara dagar före jul. Snacka om grinch.
Sen börjar man ju undra. Var det den där snön kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar