Tove Marie: Och Karl-Bertil, icke att förglömma.

Tomtarna är hängda, nejlikorna sitter i apelsinerna, snön är på plats och pepparkakskyrkan är bakad och "dekorerad". Elen är installerad och skumtomtarna myser. Nästan alla julklappar är inhandlade och bara ett fåtal behövs panikinköpas efter noggranna beräkningar dagen innan julafton. Det är liksom ingen sport annars. Den där julstressen som man har hört talas om har jag aldrig känt något av. Hela december månad går jag bara runt och njuter av hur fantastiskt bra jag är på att komma på julklappar, tittar på Sunes Jul och Tomten är far till alla barnen och myser runt i snön (eller snöslasket, jag tar det som bjuds).

Jag undrar vad det är som gör att folk känner den här mystifika julestressen alla pratar om. Det kanske är de som har väldigt komplicerade familjesituationer där mormor blir sårad om skinkan är felgriljerad och hunden blir kränkt om katten får bättre julklapp. Där tår trampas på om mostrar och fastrar, hästar och farbröder inte lägger exakt lika mycket pengar på julklappar till alla. Eller där det blir dålig stämning om någon i släkten tackar nej till julfirandet eller där pappor och mammor nödvändigtvis måste ha julens alla rätter på julbordet och de där jävla otacksamma barnen inte vill äta den fint syltade syltan eller den härligt doftande brunkålen. Jag vet inte. Men det jag vet är att jag är tacksam över min härliga, avslappnade, okomplicerade, mysiga släkt. Där tanken är den som räknas och myset är det som står i fokus. Och Rudolf då, förstås.

Och nu, lite bilder.