...och han sa inte ens hej.

Andra dagen vi hade finbesök av den starka modern och den ömma fadern åkte vi upp till Fårö. Där tittade vi på raukarna (igen), fast vi stannade på några till ställen där jag inte varit. Vi åkte även till Kuitens Bensin som jag velat åka till ända sedan jag kom till ön. Det är en gammal bilskrot de gjort om till café och där säljer de crêpes. För första gången i mitt liv åt jag riktiga sådana, och jag förväntade mig sladdriga pannkakor med klägg i som man köper i frysdisken (nog för att jag gillar såna också, men ändå) men möttes av en majestätisk syn av grönska. Det var en krispig pannkaka med lite grövre mjöl, med currykyckling, potatis och kokosmjölk. Den var fagert toppad med sallad och världens godaste rosa dressing. Ni hör ju. Jag är frälst.

På vägen hem stannade vi till på Bungemuséet, ett mysigt muséum med gamla gårdar från 16-, 17, och 1800-talen. Vi hann inte titta på så många för vi skulle hämta Alexander efter jobbet, men några hann vi allt med. Vi skaffade oss även en vän för livet (se femte bilden).

Inne i Visby dagen innan mötte jag för övrigt min gamle polare Alex Schulman (här är vår tidigare historik.) Han hälsade inte ens. Den jäveln. Jag som trodde det vi hade var speciellt?! Man kan ju undra vad jag har gjort för att han ska bli stött, man får väl läsa det i nån av hans krönikor så småningom. Han har ju lite svårt för att uttrycka känslor verbalt har jag märkt, ibland undrar jag om han ens vet om att jag finns?

Jag och världens bästa mamma på Fårö.

Riktigt mysigt! Känns som ett café i Bosas stil.