Det längsta dygnet på året

Det senaste dygnet har varit ungefär 100 timmar långt. Det började med en hyfsat tidig morgon. Vid halv  7 ringde klockan första gången och halv 8 satt vi på flaket av taxin. Våra väskor låg på taket och halvvägs till färjan stannade vi och plockade in dem under tak eftersom det regnade. Ett mycket onödigt tilltag skulle det visa sig...

Halv 9 skulle färjan gå så när kön till incheckningen ringlade sig lång klockan 8 började jag bli nervös att inte hinna fram till kassan innan halv. Jag ställde mig i kön medan Liza köpte frukost åt mig och de andra vaktade väskorna. Det kändes som att jag stod där i en evighet och när jag äntligen köat klart sa jag att det där var nog den längsta kön jag någonsin stått i. Det jag inte visste då var att färjan skulle komma att bli 9 timmar försenad.

Vi gick ut mot piren för att få en bra plats på färjan. Efter att ha stått där i regnet i ca en halvtimme eller så så kommer det en tjej på moped och meddelar att det är ett hål i båten som måste lagas innan vi kan åka och att vi lika gärna kan gå tillbaka till terminalen och vänta. Vi överväger en stund om det är värt att gå de hela 150 metrarna och kom fram till att det var det.

Vi tog oss en plats på golvet och eftersom vi just tagit våra åksjuketabletter började alla bli dåsiga. Vi låg och sov på våra väskor i omgångar när vi fick veta att det kanske skulle dröja 2 timmar tills färjan kom. Vi suckade djupt och konstaterade att vi inte skulle vara framme i Bangkok förrän klockan 2 i natt, bäst att ringa hotellet och varna. Så jag ringde och sa att vi skulle komma vid ett-två tiden på natten.

Timmarna gick och ny tid för avgång blev två. Sen blev den tre. Och sedan fyra. Och slutligen fem. När båtarna kom trodde vi att vi som varit där sen 8 på morgonen skulle få gå på först, men icke. Det var djungelns lag. Liza lyckades krångla sig in på en båt när de plötsligt säger att det är fullt och båten åker iväg. Glatt ovetande om att vi står kvar på piren tar Liza 4 platser i båten. När vi inte kommer springer hon upp på däck och ser oss stå där på piren. Då har jag just fått veta att den båten hon sitter på inte ska gå till Bangkok utan till Surrathani och jag fick panik. Jag ropade åt henne att det var fel båt, men till sist visade det sig att även den skulle ta henne till Bangkok så småning om. Personalen på Lomprayah Speed Catamaran visste ingenting om någonting och informerade oss inte om något. Vi andra stod kvar i ösregnet och väntade på nästa båt som kom typ en halvtimme senare.

Blöta och genomfrusna började vi den 12 timmar långa resan tillbaka till Bangkok. Klockan halv 7 i morse var jag framme på vårt hotell och väntade på Liza som kom en halvtimme senare.